Kommentar: LISA LUNDSTRÖM: SVERIGES FRÄMSTA OCH SÄMSTA JAZZFOLKHÖGSKOLA

Måndagen d. 4:e November kom följande artikel fram på nettidningen EQUALIZER – Det feministiska nätverket

Lisa Lundström: Sveriges främsta och sämsta jazzfolkhögskola

illustration: Elin Häggberg


ATT SJUNGA JAZZ OCH VARA KVINNA I MUSIKVÄRLDEN – EN ANNAN SYNVINKEL

(kommentar till Lisa Lundströms artikel i EQUALIZER 4:e november 2013)

Jag är sångerska – kvinna som ordet säger, sjunger jazz, har gått på en av Sveriges elitjazzfolkhögskolar – Fridhem, och pluggar nu jazzsång på Musikhögskolan i Malmö.

Jag tycker artikeln behandlar 3 olika diskussioner och blandar ihop dem under samma titel, genusdebatten, där de inte alla hör hemma.

1) att sjunga jazz
2) genusproblematiken
3) sitt eget självförtroende

Jag tycker i bland att det är svårt att representera kvinnliga könet i genusdiskussionen, för att jag inte är enad med de flesta andra diskuterande kvinnorna och i detta tillfälle “Lisa Lundström”, där diskussionen – jag ber om ursäkt för uttrycket men vet inte hur jag ska säga det bättre – hamnar på lite “lågt/gällt nivå”.
Jag är medlem av IMPRA! Jag tycker genusdebatten är jätteviktig, men målet är inte att vi ska ha ett könlöst samhälle, där alla ska vara likadana. (Så som det efter min mening kan bli lite väl radikalt i svenska debatten) Målet är att alla har samma möjligheter – kvinna som man – att alla har samma respekt för varandra – kvinna som man – och förhoppningvis att få ett samhälle, där vi är öppna för att alla har olika kombinationer av maskulina och feminina sidor i sig oavsett om man är kvinna eller man.

1) Jag har kämpat för min plats och värde som sångerska – absolut! Men det är inte för att jag är kvinna och det har också varit en egen kamp inuti mig. Sång är ett annorlunda instrument i jazzsammanhang. Jag märker ibland att folk inte förväntar att jag skal kunna följa med på en jamsession till exempel – och det beror väl på att det är lite för lätt att kalla sig sångarska, att instrumentalister har varit med om för många som inte kan. Men jag får den plats jag tar. Jag kan följa i en form, jag kan sjunga ett scatsolo. Det vet jag. Jag kunna bli arg över att folk blir positivt överraskade, men istället tar jag valet att jag vill representera nya generationen av jazzsångarskor som kan det här! Det är jag stolt över och det har jag kämpat för (och jag kämpar fortfarande för att förtsatt bli bättre). Det gör instrumentalister också. Instrumentalisterna ska lika mycket bevisa för varandra vad de kan på en jamsession. Det förväntas bara i högra grad att de bara ska kunna. Sångarskor/sångare, vi måste ändra den här traditionen i stället för att ta en offerroll och tycka synd om oss! Vi ska visa instrumentalisterna att vi kan och vill vara med. Det tror jag bara vi kan göra på ett sätt – vara det! Göra det!

Jag har tänkt att jag vill kunna/veta samma som en saxofonist även jag vet det är en annan väg till målet. Men jag tror att vi egentligen har lika lång väg. I alla fall om man som instrumentalist har som mål att kunna höra allt vad man spelar. Vilken begåvning det är bara att kunna sjunga det man hörer! Det vet jag instrumentalister jobbar med. Jag har träffat många musiker som har otroligt mycket respekt för sångerskor/sångare och deras gehör och ärlighet. Sen önskar man såklart i bland att kunna dölja det man inte kan höra. Men det är där vi ska jobba och öva -på att höra nytt. (Det gör instrumentalister också)
Sedan vilar jag ganska bra i att jag kan något, som en saxofon aldrig kommer kunna. Vi har rösten som alla människor kan relatera till, vi har orden… Vi har publiken på ett annat sätt som musiker också lever på när vi börja få bra betalda gigs… Vi har så mycket! Vilket ledar mig till punkt 3.

3) Lått oss inte glömma bort vad som handlar om att lita på sig själv och vad som handla om att vara man/kvinna instrumentalist/sångarska/sångare.
Vi jobbar alla med att lita på oss själva som musiker oavsett instrument. Det kämpar alla med särkilt på folkis, där man är ung och kanske inte har hittat sin grej än. Ingen borde bygga sitt värde på vad man kan/inte kan.

2) Jag tycker det är viktigt att utforska varför tjejer inte väljer att spela instrument i samma grad som killar. Varför män inte får gråta, och om tjejer väljer rosa och kilar väljer blå av natur eller av yttre påverkning. Det är viktigt att kolla på strukturer i samhälle och utbildningar redan tidigt. Kultur/normer/ uppväxt och tidiga genusmönster. Inte för att man ska tvinga onaturliga mönster fram, men för att utforska om det är fasta normer som får oss att välja som vi gör. Det är ju värd att kolla på i alla sammanhang i livet.
Men låt oss vara konstruktiva och inte utesluta männen, och göra jobbiga girlpower grupper. Det är ju att gå ett steg tillbaka. Jag tror det är i kombinationen av det feminina och maskulina att vi är bäst och jag vet om många män som tycker det är skönt att ha med kvinnor i gruppen – för att det händer något bra i gruppdynamiken. Det är samma sak tvärtom, kan jag tillägga.
Det finns säkert män som är otrevliga i jazzvärlden, men på min väg för att bli jazzsångerska har jag träffat lika många otrevliga kvinnor! Normen i jazzvärlden kan vara väldigt maskulin, men låt oss tillsammans kämpa för att ändra det.

Jazzlinjen på Musikhögskolan i Malmö är ett bra exempel på ett ställe, där jag inte tänker på vem som är man eller kvinna. Ett ställe där män och kvinnor har samma respekt och möjligheter. Vi har en naturlig och jämn fördelning och jag vet att det är ett resultat av bra ledning och tanker om vad man kollar efter i antagningsprövet – se båda feminina och maskulina kvaliteter i musiken – INTE kvotering!
Det vill jag kämpa för att sprida till resten att musikutbildningsvärlden. Vi får ju inte bra musik om alla bara kan spela burning chops solon!

Alla har sin historia och sin arv och jag har nog haft tur att växa upp i nya världen, där jag inte behöver ta en offerroll och inte känner mig arg på män. Vi upplever olika motstånd och hantera motstånd på olika sätt. Sista delen väljer vi själv!
Mina två år på Fridhems Folkhögskola har varit de två bästa år i mitt liv!
Jag tycker det är viktigt att jag tar del i genusdiskussionen och representerar den kvinnorösten som kan ta upp diskussionen på den nivån, där vi kan göra något konstruktivt åt det!

Läs också Lise Kroners kommentar EN ANNAN VINKEL – jazzsångerska från samma folkis, samma år.

Comments are closed.